Magnefiq I'll Be There

Grattis på din femårsdag mitt hjärta. Idag är det den 3:e September, och det har alltså gått fem år sedan du och dina nio syskon mötte dagens ljus. Det har gått fem år sedan min allra bästa vän kom till världen.

 

Det har även gått två år sedan vi firade din allra sista födelsedag, och vi visste om det. Din allra bästa födelsedag. Du fick goda köttben, och massa bus. Allting för att fira dig. Du visste ju inte om att du fyllde år, men du märkte med all säkerhet att det var en speciell dag. För det var det, en speciell dag, allting med dig var speciellt, och borde firas.

 

Jag hoppas någonstans inom mig att det finns någonting efter det här. Att du befinner dig i en bättre värld nu i Nangijala. I en bättre värld tillsammans med Alice, Agda och "Farfar". Jag hoppas att du får ostbågar och oändligt med mys och bus. Jag tvivlar inte en sekund på att om det är så, så tar "Farfar" hand om dig jättebra. Andreas vet att han hade älskat dig lika mycket som vi gjorde och gör. Han låter "Farfar" ta hand om dig nu, när vi inte kunde göra mer.

 

Idag brinner ditt ljus min älskade govovve, så du kan se från din sida av regnbågen i Nangijala att vi ännu inte glömt dig. Så du kan se att du fortfarande hör hemma här, hos oss.

Vi saknar dig, varenda dag, så det gör ont inom oss.

 

 

Det gjorde ont att somna natten till igår. Att veta att för ett år sedan spenderade vi våran sista natt tillsammans. Jag minns den så väl. Du låg mellan oss i sängen och jag strök och goade dig så innerligt jag bara kunde. Pussade dig på nosen och strök mellan ögonen, sådär som jag visste att du tyckte om. Förklarade om och om igen hur mycket vi älskade dig, sa förlåt om och om igen. Att vi skulle rasera allting och ta ditt liv ifrån dig. Gosade med dina öron och höll i dina tassar. Jag ville inte somna, för när natten tog slut visste jag att dagen D var inne. Dagen jag skulle mista dig, min bästa vän och mitt älskade hjärta.

 

Jag vet inte när jag ska lära mig leva med det här. När jag ska lära mig att leva med tomheten och sorgen. När saknaden ska gå över. Det gör så fruktansvärt ont i mig, bara tanken på dig får ögonen att tåras. Jag önskar att vi hade kunnat hjälpa dig, att vi hade fått ha dig kvar. För saknaden gör alldeles för ont för att hantera.

 

Ingenting har någonsin fått mig att känna sådan här sorg. Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig. Du var min största glädje, och idag är du även min största sorg. Orden finns inte för att jag ska kunna förklara mig, varför jag inte kan släppa dig och gå vidare.

 

Jag är så ledsen över att jag svek dig älskade lilla Akkis, jag är så ledsen att jag inte kunde hålla mitt löfte att rädda dig. Jag lovade dig och mig själv inför varenda veterinärbesök att vi skulle rädda dig, att vi skulle gå segrande ur den här kampen. Men löftet gick i kras och hjärtat i tusen bitar i samma stund.

 

Vi förlorade kampen, våran bästa vän och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det.

 

 

 

Solen skiner, men jag är kall. Det är den 14:e. Det betyder att ännu en månad passerat med min bästa vän på andra sidan regnbågen. 11 månader passerar idag och hjärtat värker. Jag kan inte förstå hur jag lyckats överleva 11 månader utan dig, mitt hjärta. Det har varit svårt, varenda dag är svår. Jag saknar dig på ett sätt inte ord kan beskriva och jag kommer nog aldrig bli hel igen.

 

Jag kommer aldrig glömma dig, jag kommer även alltid att ångra mig. Jag hoppas du förstod det den där regniga eftermiddagen i September då vi lät dig gå. Då hela vårat liv gick i tusen bitar och marken rämnade under våra fötter.

Att stå utan min bästa vän i kriget som kallas livet kunde jag aldrig förutse skulle ske så snart. Att få tre underbara år och sedan bara slitas isär. Jag hoppas jag någon dag kommer förstå varför, att det hade någon djupare mening annat än att bara gå sönder. Jag hoppas någonstans att det var ödet, meningen, att du bara fick komma en stund av en anledning.

 

Bilderna av dig med sorg i ögonen när vi kom till djursjukhuset den där dagen, tystnaden som gick att ta på när du tog det allra sista andetaget, det är minnen som alltid kommer skära i hjärtat. Det är minnen av sorg som aldrig kommer gå att förtränga.

 

Jag saknar dig mer än ord kan beskriva.
Jag älskade dig högre än någon kan förstå.

Trehundra dagar. Idag är det dag trehundra utan dig. Jag försöker sätta upp milstolpar, för att ha något hum om hur länge det gått, om hur länge vi har lidit här hemma utan dig. För att en vacker dag nå den där milstolpen utan att hjärtat värker. Det är mitt mål. Att en vacker dag nå en milstolpe i saknaden, utan att gå sönder av saknad.

Jag ångrar mig varenda dag att vi lät dig somna in. Jag önskar så innerligt att vi aldrig skulle ha tagit det beslutet. Jag önskar att vi hade fortsatt medicinera, även om det hade varit själviskt så är det enda jag önskar att jag hade fått ha dig kvar hos oss. Kanske hade du klarat dig helt okej bara du hade fått återhämta dig ifrån alla biverkningar av cortisonet. Kanske, kanske, kanske...

Om en vecka har tio månader gått utan dig.
Om sextiofem dagar har ett helt år passerat.
Det går bara inte att förstå att vi var tvungna att låta dig fly hemskheterna med allergin och flytta till Nangijala. Det gick inte att förutse smärtan. Smärtan som fyllt upp din plats i hjärtat sedan du försvann. Att vara så ledsen att man mår fysiskt dåligt, det trodde inte jag gick. Men tji fick jag, 14:e September, mådde jag fysiskt dåligt av sorg. Luften gick ur mig, benen bar inte och jag har nog aldrig varit så nära att kräkas.

 

Jag älskade dig så djupt och jag kunde inte förstå hur jag klarat mig i 19 år utan en sån som dig. Och snart har det redan gått tio månader. Tio månader av hela livet utan dig. Jag saknar dig något så fruktansvärt och jag vill inte ens titta på urnan som är allt vi har kvar av dig.

Att komma hem till en tom lägenhet är hemskt. Att vakna till tystnad är hemskt. Att kliva ur bilen och inte släppa ut dig är hemskt. Att låsa dörren utan dig vid mina fötter är hemskt. Allting jag nu får göra utan dig, är hemskt. Ja, det har gått tio månader, ja, jag borde kanske ha släppt dig nu.
Men hur ska jag kunna släppa den varelse som låg mig närmast hjärta? Som jag gav all kärlek det bara gick?
Hur ska jag kunna släppa minnet av min bästa vän?

Jag älskar och saknar dig - varenda dag.

Tvåhundranittio dagar står det idag. Första Juli 2013, och vi har snart nått tiomånaders-dagen för våran största förlust i livet.

 

Vart jag än gick i livet, gick du stolt bredvid mina fötter. Vad vi än gjorde, så var du en given deltagare. Åkte vi och hälsade på hos någon, visste alla att du är inräknad på besöket. Du var med oss överallt, du följde oss i solsken och regn, glädje och sorg.

 

Det var du och jag som krigade på i kampen mot ensamheten och rastlösheten när husse var borta på jobb. Nu krigar jag på ensam här hemma medans han är borta fem dagar i veckan. Jag kommer hem varenda dag till en tom lägenhet, jag vaknar varenda morgon ensam i en alldeles för stor säng.

 

Vi har en enorm påse ostbågar i skafferiet. Oöppnad och utgångsdatumet har passerat. Vi köpte den i början av vintern - och jag har inte haft mage att röra den. Ostbågar är inte särskilt gott längre. Det var ju som våran grej, för det var då tamigtusan det godaste du visste.

 

Jag saknar dig så det värker. Jag älskade dig så högt.

Fyrtio veckor, tvåhundraåttio dagar, har passerat utan dig. Jag saknar dig ännu, varenda dag. Om tolv veckor har ett helt år passerat. Det känns så nyligt, jag kan inte förstå att det om tre månader redan gått ett helt jävla år. Det har varit det tyngsta året någonsin, även om det gått fort. Det har varit så mycket sorg och saknad så det går inte att beskriva med ord. Jag är inte hel utan dig.

 

För ganska precis ett år sedan, blev du tvärdålig. Nässelutslagen var överallt, och du tappade päls fläckvis. Du kliade dig sårig, blodig, varenda dag. Vi bokade ännu ett återbesök. Höjde cortisondosen igen, duschade dig ännu oftare. Sista försöket, blodprovet som kunde skickas till Tyskland, bokades in till början av Juli. Jag hade aldrig varit så rädd. Men då visste jag inte vad som väntade närmsta tiden heller.

Usch så det gör ont i hjärtat utan dig älskling.

 

 

Åtta månader passerade igår. Åtta hemska månader har redan gått utan mitt hjärta i livet.

Tiden har gått så fort, det känns ännu som igår. Det har varit många tårar, funderingar och ångest under dessa månader.

 

Vissa mörka minnesbilder kommer aldrig försvinna. Minnena av första allergibeskedet, minnena av hennes gnällande och vandrande både dagar och nätter. Bilderna av då vi hittade henne blodig på mornarna av klådan och ögonen som var igenkletade. Sorgen i hennes ögon när hon inte orkade leka, när hon inte ville äta. Minnet av slaget i magen av dödsdomen att ingenting återstod att göra. Tystnaden som blev då hon drog sitt sista djupa andetag. Bilden av henne liggandes livlös i husses famn på golvet.
Det är minnen som aldrig kommer blekna.

I Måndags, besökte jag Djursjukhuset i Gammelstad igen. Då med Maria och Molly för att Molly hade en trasig tand. Det var med en klump i magen jag gick in genom dörren. Det var med ångest i hjärtat jag satt i väntrummet.

Att se veterinären som var med oss i den stund då min bästa vän dog.

Att se dörren till rummet där min bästa vän tog sitt sista andetag i husses famn.

 

Idag lyser ditt ljus min älskade. Ljuset som står på din hylla, bredvid ditt porträtt och din urna.

Så du kan se var du hör hemma. Så du kan se att vi tänker på dig, att vi saknar dig.

 

Jag ska starta upp min gamla dator någon dag. För att få fram alla bilder jag har utav dig. Skicka in dom för framkallning så jag kan färdigställa ditt album. Bränna ut alla bilder på skivor, en kopia åt mig och en åt Andreas. Ifall någonting skulle hända med datorerna vill jag veta att jag ändå har alla bilder kvar. Om vi separerar, vill jag att vi båda har varsin kopia.

 

Tvåhundratrettionio dagar sedan du, min största lycka i livet, blev min största sorg.

 

Vi gick mot vinterhalvåret då du lämnade oss, och det var inte långt kvar tills den första snön låg på marken. I dagsläget har hela vintern passerat, och snön har kommit och täckt hela din gamla värld och nu i princip försvunnit. Nu går vi emot sommaren. Våran första sommar utan dig.

 

Jag är glad över att vi förra sommaren var beredda på att det skulle bli din sista.

Jag är glad för att vi levde för dig den där sista sommaren.

Jag är glad att vi åkte hem ifrån semestern då du inte hade det bra.

Jag är glad att vi åkte hem så vi hann göra alla de saker du älskade de sista veckorna av sommar, sol och dig.

Jag är glad att vi ägnade tiden vi hade kvar till att busa, mysa, bada och träffa alla dina hundkompisar.

 

 

Det kommer bli en konstig sommar. Utan att ha Andreas hemma. Utan att ha dig. Men vi kommer ta oss igen den, likväl som vi tagit oss igenom vintern. Visst kommer vi det, hjärtat?

Vi kommer ta oss igenom den, starkare än någonsin.

 

Jag vet, att någonstans lever du i en bättre värld. Du har det bra nu. Du mår bra nu. Och jag vet, att vi gjorde det enda rätta som återstod. Även om jag har ett stort hål inom mig. Även om ensamheten skär inom mig, och hjärtat bultar så det gör ont av att tänka på att du aldrig kommer hem igen.

Det har snart gått åtta månader sedan mitt hjärta gick i tusen bitar och varenda andetag blev en kamp.
Det har snart gått åtta månader och jag saknar dig ännu så att jag vissa dagar kan gå sönder.
Det har snart gått åtta månader men jag minns ännu sorgen som ett slag i magen.

Det var du och jag mot världen och nu står jag ensam kvar mitt i kriget.

Slagen till marken av beskedet att min bästa vän måste dö och vi måste vara liemannen.

Jag saknar dig något så fruktansvärt.

Sju månader och tre dagar. 215 dagar. Så länge är det sedan den 14:e September. Dagen mitt hjärta gick sönder och livet stannade av. 

 

Tänk om vi vetat det vi vet idag den 29:e Oktober 2009, dagen du var åtta veckor gammal. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi tre år senare skulle måsta ta farväl. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle förlora henne så snart. Att döden skulle vänta runt hörnet var så långsökt att man inte ens tänkt tanken. 

 

De flesta tycker nog att det räcker snart. Att jag borde ha släppt taget och gått vidare. Jag försöker varenda dag att inte ångra mig, att glömma allt det fruktansvärda. Att glömma den mörkaste dagen och hur det värkte i hela kroppen när vi lämnade djursjukhuset utan min bästavän. Det går inte. 

 

Jag önskar så innerligt att jag sluppit det här. Jag bannar mig själv för att vi fick en sjuk hund. Vad har vi egentligen gjort för att förtjäna det? Jag önskar inte mina värsta fiender samma lidande. 

 

Känslan när luften gick ur mig och mitt hjärta krossades går inte att beskriva. Smärtan i den stunden vill jag aldrig mer uppleva, den går inte att beskriva.

 

Hon var min absolut bästa vän. Hon var mitt barn, min familj. Min käraste ägodel och den varelse jag skulle offrat allt för, jag hade gått genom eld, över lik. Min största glädje i livet, för jag har aldrig varit så glad som den dag vi fick ta med henne hem, då var hon min. Mitt hjärta var hennes, och hennes hjärta var mitt. Hon var mitt allt och nu har jag ingenting kvar, för allting är förlorat. 

 

Jag kan inte beskriva vad hon betydde, hur ont det gjorde att se henne dö. Att se när hon tog sitt sista andetag och aldrig mer skulle vakna. Att gå ut genom dörren hemma och åka iväg med vetskapen att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen. Att sitta utanför djursjukhuset med tårarna rinnandes och säga åt Andreas att jag inte vill det här, jag vill åka hem. Att lämna djursjukhuset kippandes efter luft och min bästa vän för evigt sovande, på en lurvig grå filt. Smärtan att komma hem till alla hennes saker och tystnanden som gick att ta på. 

 

Jag älskade dig högst av allt, mer än livet.

Jag kommer aldrig glömma smärtan när hjärtat gick i tusen bitar.

Jag kommer sakna dig tills vi ses igen.

Hej hjärtat. Jag saknar dig idag. Visst vet du det, visst ser du? Vi har sakta men säkert lärt oss leva med saknaden. Tomheten och sorgen du lämnat oss med har blivit vardagsliv. 

 

Våren är här och det är konstigt att inte vandra bland allt slask med dig. Att inte skratta när du försöker hoppa över vattenpölarna för att slippa bli blöt om tassarna.

Snart kommer sommaren som kommer bli otroligt konstig. Ingen som sitter ute på loftgången och solar. Ingen att mysa med när solen gått ner och husse är borta och jobbar. För husse kommer åka iväg hela sommaren och kvar här hemma blir jag. Fem dagar i veckan kommer jag vara ensam. Visst kommer du hålla ögonen öppna och vakta mig? Det var ju trots allt därför du fick flytta hem till oss, för att jag inte skulle behöva vara ensam eller rädd när husse är på jobb. 

 

Din mamma Nova får snart en ny kompis. Hon saknar dig och Alice lika mycket som vi gör. Såg du hur hon letade efter dig varenda gång vi kom dit första tiden efter att du fick somna in? Hon bäntade på att du skulle komma in efter oss, hon sprang ut till bilen och väntade utanför den. Hon saknar verkligen sina två illbattingar till döttrar.  Ingen att leka med eller bråka på. Så snart flyttar lilla Molly hem till henne så hon ska få bli glad igen. 

 

Mitt hjärta, min bästa vän och livsglädje.  

Jag hoppss du har det bra ♡

Sex månadersdagen passerade med värk i hjärtat. Om två veckor har sju månader utan min vapendragare vid min sida.

 

Men på något sätt känns saker och ting sakta men säkert lättare. Det är inte med samma sorg i hjärtat man pratar om Akira, eller tänker på henne. Jag saknar henne, givetvis, varenda dag.

Hjärtat har fortfarande ett stort hål, ett tomrum som aldrig går att fylla igen. Men kanterna kring hålet är inte längre lika vassa. Kanterna börjar sakta men säkert läka ihop och kvar finns ett hål där min bästa vän en gång var.

 

Nu finns hon ite längre kvar hos oss, men jag kommer aldrig glömma henne. Och det är med en stolthet och glädje jag kan se ner på min högra arm. Det är inte längre med en klump i magen jag ser minnestatueringen av henne. Det är med sorg men ändå en glädje att jag fick henne från första början. Att hon var en del av mitt liv, vårat liv. 

 

Jag vet att du har det bättre på andra sidan regnbågen älskade lilla kompis. Även om du lämnat kvar en sorg inom mig som inte går att beskriva. Du slipper vara sjuk längre. Du slipper äta mediciner och duscha flera gånger i veckan. Du slipper vara trött.

 

Jag älskade dig från dag ett, och jag älskar dig ännu fast nu med ett längre avstånd. Du har det bra där uppe med Alice, Agda och "Farfar". Andreas brukar säga att hans pappa får ta hand om henne nu, att han skulle ha älskat henne som vi gjorde. 

 

Det börjar kännas någonstans inom mig att vi gjorde rätt. Vi tog den enda rätta vägen, även om det för stunden kändes helt åt helvete fel, så gjorde vi rätt. Vi hade ingen rättighet att fortsätta tvinga henne leva ett liv med mediciner. Vi hade rättigheten att ta hennes öde i våra händer och besluta att det var dags att låta henne gå. Vi gjorde rätt efter alla våra försök att få henne frisk. Det kan ingen klandra oss för. 

 

Det känns inte längre lika skuldsatt att vi inte har henne kvar. Det känns inte lika fel. För som sagt, så vet jag att det inte fanns något annat beslut att ta som hade varit lika rätt. Det var rätt att försöka så pass länge vi gjorde, vi försökte på alla sätt som fanns, provade alla möjligheter som gavs, men det hjälpte inte. Och då stod vi till slut med ett rätt beslut kvar. 

 

Jag hoppas bara att du förstod att vi gjorde det för din egen skull. Att du förstod hur älskad du var. Att du förstod hur hemskt det kändes för oss den regniga dagen då vi lät dig gå. Att ingenting har varit sig likt sen dess. 

Jag hoppas du förstår att jag kommer sakna dig tills dagarna tar slut och hjärtat säger stopp.

 

Vi ses i Nangiala älskade lilla du.

Fyra månader har gått om en timma och tjugo minuter. Fyra månader av tomhet, sorg och saknad. Sedan den 14:e September har ingenting varit rätt.

Allting har varit upp och ner och det finns konstant ett tomrum som ingen och ingenting kan fylla upp. Jag som aldrig kunde se den dagen komma, då jag skulle förlora min finaste vän, och nu har det redan gått fyra månader.

 

Filmen från allt bus dagarna innan, dagen innan och från den 14:e har vi ännu inte spelat upp. Andreas vill inte se på den, och inte jag heller. Kameran är orörd sedan förmiddagen den 14:e. Vi har inte sett på bilderna som fotades.

 

Våran saga tog slut min älskade. Kampen var över och vi förlorade slaget om ditt liv. En bit av mitt hjärta kommer alltid vara tomt och nattsvart.
Du slutade andas, och i det ögonblicket började jag kippa efter varenda andetag. Varje ensam minut här hemma är en kamp mot tankarna, tårarna och tystnaden.

Jag försöker hålla mig sysselsatt under mina lediga dagar, men 10 timmar i en lägenhet är rätt svårt att fördriva ensam. Men några dagar i soffan framför tv:n blir det aldrig längre som vi brukade.

 

Så är det Fredag igen och ännu en vecka har alltså passerat. Ännu en Fredag som börjar med tårar och funderingar.

 

Det känns som en evighet sedan jag höll om dig sista gången.

Det känns som en evighet sedan jag pussade dig en sista gång på nosen som blivit kall.

Det känns som en evighet sedan vi gick ut ur rummet på Djursjukhuset och lämnade min största kärlek för evigt sovande på den där gråa lurviga filten och stängde dörren bakom oss.

Det har gått 119 dagar nu utan dig älskling, jag räknar varenda dag.

Jag har aldrig haft sån ångest, jag har aldrig känt sådan smärta i kroppen som den dagen. Luften gick bokstavligen ur en och hjärtat gick i tusen bitar. Att vara så pass ledsen att man mår fysiskt dåligt, att hela kroppen skakar som benen inte längre bär en. Att hjärtat gör så ont och lungorna kippar efter luft. Det är obeskrivligt, fruktansvärt och den känslan kommer jag aldrig glömma. Hela livet pausades, hjärtat gick sönder och allting var i en dimma.

Idag vaknade jag med ångest och myror i kroppen. Ångest över att ännu en vecka gått, att jag inte tänkt på henne nog mycket. Ångest över att vi inte försökte nog mycket, nog länge. Samtidigt, så är det ångest över att alla stod handfallna, att det inte fanns någonting mer att göra. Dubbelmoral.

Jag hade velat göra så mycket mer, jag hade kunnat  offra allt, jag hade gått genom eld, över lik, om det bara hade gjort någon skillnad. Och jag ångrar, att vi aldrig åkte till Strömsholm fast chefsveterinären sa att det inte  var någon idé.

 

Jag saknar dig så det går inte med ord att beskriva. Att du har promenerat över Regnbågsbron och numera bor i Nangiala går inte in. Att du aldrig mer kommer hem, aldrig någonsin mer, det går inte in. Jag vill inte förstå att vi inte får dig tillbaka, för det är det enda jag önskar. Det är vad jag vill mest av allt, ha min bästa vän tillbaka. Jag vet att jag aldrig får det, jag vet att döden inte går att ta tillbaka, det går inte att få ogjort. Men någonstans hoppas man att allting är en mardröm, att jag snart vaknar och du är hemma igen.

 

Så ännu en gång, nyper jag mig själv i armen, inser att jag inte vaknar idag heller.
Dags att tända hjärtats ljus bredvid allt som finns kvar av henne, hennes bild, hennes urna, hennes halsband och gosedjur.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag kommer nog aldrig bli hel igen.