Magnefiq I'll Be There

 

Nu sitter den där den ska. Danne på SDI förevigade min bästa vän på ett helt fantastiskt sätt och jag kunde inte vara nöjdare. Att stålsätta sig i nästan tre timmar, för att sedan få behålla Akira så nära mig det bara går resten av livet var utan tvekan ett av de bästa besluten jag någonsin har tagit och jag ångrar mig inte en sekund.

Idag har det gått tretton veckor. Ja, jag håller ännu räkningen. Nej, jag kan ännu inte släppa det och gå vidare. Det gör ännu för ont, det känns ännu för mycket. Saknaden, sorgen, minnena. Hon var min lycka i livet och min absolut bästa vän. Min lycka och glädje som jag aldrig någonsin får hem igen, som jag aldrig mer får se eller krama igen. Hon kommer aldrig mer komma till dörren när jag kommer hem ifrån jobbet. Hon kommer aldrig mer väcka mig med bök och stök eller hålla mig sällskap under dagar, kvällar och nätter då Andreas inte är hemma. Det är så defenitivt, aldrig mer, så det smälter inte riktigt in.

Vi fick tre fina år med Akira. Även om det sedan årsskiftet mest kändes som en mardröm som du aldrig vaknade upp ifrån. Men hon var ändå alltid glad. Hon fanns alltid där.
Min partner in crime när vi busade med husse, mitt myssällskap, min räddare i nöden ute i mörkret.
Min bästa vän.

 

Idag, känns det dessutom ännu mer på grund av att jag vet att någonstans här ute i snöstormen så finns det en tio veckor gammal valp av rasen tollare som är försvunnen. Han försvann för 1½ dygn sedan och de har ännu inte hittat honom. Det skär i hjärtat bara av tanken på hur han ska ha det, hur hans matte ska ha det och för det som komma skall. Jag ber till skyarna att han hittas välbehållen och får komma hem igen, även om chanserna minskar för varje sekund som går.
Akira, du håller ett öga på lilla Leo, vars han än är eller hur?

 

Nu är det dags att byta roll, lägga på ett leende, glömma sorgen. Ett pass på jobbet väntar.
Men innerst inne, är det hos Akira och Leo mina tankar är idag.