Magnefiq I'll Be There

Trehundra dagar. Idag är det dag trehundra utan dig. Jag försöker sätta upp milstolpar, för att ha något hum om hur länge det gått, om hur länge vi har lidit här hemma utan dig. För att en vacker dag nå den där milstolpen utan att hjärtat värker. Det är mitt mål. Att en vacker dag nå en milstolpe i saknaden, utan att gå sönder av saknad.

Jag ångrar mig varenda dag att vi lät dig somna in. Jag önskar så innerligt att vi aldrig skulle ha tagit det beslutet. Jag önskar att vi hade fortsatt medicinera, även om det hade varit själviskt så är det enda jag önskar att jag hade fått ha dig kvar hos oss. Kanske hade du klarat dig helt okej bara du hade fått återhämta dig ifrån alla biverkningar av cortisonet. Kanske, kanske, kanske...

Om en vecka har tio månader gått utan dig.
Om sextiofem dagar har ett helt år passerat.
Det går bara inte att förstå att vi var tvungna att låta dig fly hemskheterna med allergin och flytta till Nangijala. Det gick inte att förutse smärtan. Smärtan som fyllt upp din plats i hjärtat sedan du försvann. Att vara så ledsen att man mår fysiskt dåligt, det trodde inte jag gick. Men tji fick jag, 14:e September, mådde jag fysiskt dåligt av sorg. Luften gick ur mig, benen bar inte och jag har nog aldrig varit så nära att kräkas.

 

Jag älskade dig så djupt och jag kunde inte förstå hur jag klarat mig i 19 år utan en sån som dig. Och snart har det redan gått tio månader. Tio månader av hela livet utan dig. Jag saknar dig något så fruktansvärt och jag vill inte ens titta på urnan som är allt vi har kvar av dig.

Att komma hem till en tom lägenhet är hemskt. Att vakna till tystnad är hemskt. Att kliva ur bilen och inte släppa ut dig är hemskt. Att låsa dörren utan dig vid mina fötter är hemskt. Allting jag nu får göra utan dig, är hemskt. Ja, det har gått tio månader, ja, jag borde kanske ha släppt dig nu.
Men hur ska jag kunna släppa den varelse som låg mig närmast hjärta? Som jag gav all kärlek det bara gick?
Hur ska jag kunna släppa minnet av min bästa vän?

Jag älskar och saknar dig - varenda dag.

Tvåhundranittio dagar står det idag. Första Juli 2013, och vi har snart nått tiomånaders-dagen för våran största förlust i livet.

 

Vart jag än gick i livet, gick du stolt bredvid mina fötter. Vad vi än gjorde, så var du en given deltagare. Åkte vi och hälsade på hos någon, visste alla att du är inräknad på besöket. Du var med oss överallt, du följde oss i solsken och regn, glädje och sorg.

 

Det var du och jag som krigade på i kampen mot ensamheten och rastlösheten när husse var borta på jobb. Nu krigar jag på ensam här hemma medans han är borta fem dagar i veckan. Jag kommer hem varenda dag till en tom lägenhet, jag vaknar varenda morgon ensam i en alldeles för stor säng.

 

Vi har en enorm påse ostbågar i skafferiet. Oöppnad och utgångsdatumet har passerat. Vi köpte den i början av vintern - och jag har inte haft mage att röra den. Ostbågar är inte särskilt gott längre. Det var ju som våran grej, för det var då tamigtusan det godaste du visste.

 

Jag saknar dig så det värker. Jag älskade dig så högt.