Magnefiq I'll Be There

Det är alla dessa ensamdagar som saknaden är värst. Andreas är på jobbet och jag är hemma. Då var det du och jag, jag var aldrig ensam. Nu är det bara jag, och tomheten är så påtaglig. Tystnaden är olidlig och saknaden går inte att beskriva.

Att vakna upp på morgonen till ett hem som är så tyst så man hör sina egna hjärtslag. Inget bök, inga fnys och inget tassande. Det går inte att komma ifrån.

Hur högt jag än drar upp högtalarna, hur mycket lampor jag än tänder och hur än mycket jag går an här hemma så kan jag inte komma ifrån det. Jag kan inte fly ifrån ensamheten och tystnaden. Jag kan inte glömma hur det har varit, hur det borde varit.

 

Att det redan gått tio veckor är skrämmande. Inte just för att det "redan" gått tio veckor, utan för att dessa veckor har varit så långdragna och smärtsamma att jag gruvar mig för framtiden.

Jag kan fortfarande inte förlika mig med det faktum att Akira aldrig kommer tillbaka.

Det är ännu som att det inte riktigt är sant, som att det bara är en mardröm och att jag snart vaknar och hon ligger bredvid mina fötter i sängen. Som att hon bara har åkt iväg någon annanstans men att vi snart ska åka och hämta hem henne igen. Men nej, hon kommer aldrig mer hem.

 

Hon var det finaste jag hade, den jag värdesatte högst av allt. Den jag skulle gått igenom eld och vatten för. Men frågan återstår, paniken finns kvar - gav vi upp för lätt? Skulle vi ha provat atopican tillsammans med cortison? Hade hon blivit "bra" och fått leva ett värdigt liv i många år till. Veterinären tvivlade, vi tvivlade. Därför togs beslutet.

Jag ljuger om jag säger att jag inte ångrar mig. För det gör jag. Tusen gånger varje dag. Jag skuldsätter oss själva konstant, jag ångrar mig och klandrar oss för att vi inte gjorde mer.

Även fast det är för sent nu, beslutet går inte att ångra. Det finns ingen bakåtknapp, det finns ingen ångerrätt.

 

Fredagar kommer aldrig bli bra dagar igen. Fredagar kommer alltid bli den dag man räknar hur länge sedan det är som jag förlorade mitt hjärta. Hur lång tid som passerat utan min bästa vän vid min sida. Jag tror inte det finns någon som kan sätta ord på eller förstå hur mycket hon betydde för mig och hur trasig jag blivit på grund av det faktum att hon nu mera inte finns.

 

Jag hoppas någonstans inom mig att tatueringen ska ge detta någon form av avslut. Att det ska vara mitt "wake up call" då jag inser att det här är slutgiltigt och inse det faktum att hon för evigt flyttat till Nangiala.

 

Jag ser hundar överallt, det verkar krylla av dom. Och ja, jag ljuger om jag skulle påstå att jag inte är avundsjuk på alla som har sina vänner kvar. Jag ljuger om jag skulle påstå att jag inte är arg, bitter och besviken över att just vi fick en sjuk hund. För jag kan verkligen inte förstå hur ödet kan vara så grymt att låta någon människa genomlida det som vi fått göra.

Så för allt i världen, ta hand om era små vovvar ni alla där ute. För det finns så många som inte får behålla sina bästa vänner, ens så länge som vi fick ha Akira hos oss.

 

12:e November.
Första snön har fallit, och försvunnit flera gånger om. Ser du det hjärtat? Jag sa åt husse din när de absolut första snöflingorna dalade ner ifrån himlen, att idag hade du varit lycklig här nere med oss. Du som älskade att busa i snön, även fast du var rätt frusen av dig.

 

Vi har firat min 22:a födelsedag. Jag grinade halva dagen, för det första jag tänkte på när jag vaknade var dig.

Att tre år tidigare hade jag aldrig varit lyckligare än jag var den födelsedagen. Men i år, var ingenting roligt.

 

På Onsdag har det gått två månader, 61 dagar, utan dig. Jag saknar dig något så fruktansvärt. Men vi lever vidare trots allt. Allting går vidare, fast tiden står stilla här hemma. Vi har packat ihop dina saker nu. Fast de står ännu i hallen för förrådet är fullt, så vi ska städa där innan vi bär ner dina saker. Det var hemskt ska du veta. Med tårarna rinnandes packade jag ihop dina filtar, dina bollar och sist av allt tog jag bort dina halsband och koppel och dina två egna krokar.

Jag har bokat en tatueringstid nu också. Så den 11:e December ska jag göra ditt tassavtryck och ditt namn på min högra arm.

Då är du alltid vid min sida kompis. Som det ska vara. Där jag är, är du.

Om du bara kunde komma hem, skulle jag offra allting i hela världen.
Om någon bara kunde förstå hur ont saknaden gör i hjärtat.