Magnefiq I'll Be There

Fyra månader har gått om en timma och tjugo minuter. Fyra månader av tomhet, sorg och saknad. Sedan den 14:e September har ingenting varit rätt.

Allting har varit upp och ner och det finns konstant ett tomrum som ingen och ingenting kan fylla upp. Jag som aldrig kunde se den dagen komma, då jag skulle förlora min finaste vän, och nu har det redan gått fyra månader.

 

Filmen från allt bus dagarna innan, dagen innan och från den 14:e har vi ännu inte spelat upp. Andreas vill inte se på den, och inte jag heller. Kameran är orörd sedan förmiddagen den 14:e. Vi har inte sett på bilderna som fotades.

 

Våran saga tog slut min älskade. Kampen var över och vi förlorade slaget om ditt liv. En bit av mitt hjärta kommer alltid vara tomt och nattsvart.
Du slutade andas, och i det ögonblicket började jag kippa efter varenda andetag. Varje ensam minut här hemma är en kamp mot tankarna, tårarna och tystnaden.

Jag försöker hålla mig sysselsatt under mina lediga dagar, men 10 timmar i en lägenhet är rätt svårt att fördriva ensam. Men några dagar i soffan framför tv:n blir det aldrig längre som vi brukade.

 

Så är det Fredag igen och ännu en vecka har alltså passerat. Ännu en Fredag som börjar med tårar och funderingar.

 

Det känns som en evighet sedan jag höll om dig sista gången.

Det känns som en evighet sedan jag pussade dig en sista gång på nosen som blivit kall.

Det känns som en evighet sedan vi gick ut ur rummet på Djursjukhuset och lämnade min största kärlek för evigt sovande på den där gråa lurviga filten och stängde dörren bakom oss.

Det har gått 119 dagar nu utan dig älskling, jag räknar varenda dag.

Jag har aldrig haft sån ångest, jag har aldrig känt sådan smärta i kroppen som den dagen. Luften gick bokstavligen ur en och hjärtat gick i tusen bitar. Att vara så pass ledsen att man mår fysiskt dåligt, att hela kroppen skakar som benen inte längre bär en. Att hjärtat gör så ont och lungorna kippar efter luft. Det är obeskrivligt, fruktansvärt och den känslan kommer jag aldrig glömma. Hela livet pausades, hjärtat gick sönder och allting var i en dimma.

Idag vaknade jag med ångest och myror i kroppen. Ångest över att ännu en vecka gått, att jag inte tänkt på henne nog mycket. Ångest över att vi inte försökte nog mycket, nog länge. Samtidigt, så är det ångest över att alla stod handfallna, att det inte fanns någonting mer att göra. Dubbelmoral.

Jag hade velat göra så mycket mer, jag hade kunnat  offra allt, jag hade gått genom eld, över lik, om det bara hade gjort någon skillnad. Och jag ångrar, att vi aldrig åkte till Strömsholm fast chefsveterinären sa att det inte  var någon idé.

 

Jag saknar dig så det går inte med ord att beskriva. Att du har promenerat över Regnbågsbron och numera bor i Nangiala går inte in. Att du aldrig mer kommer hem, aldrig någonsin mer, det går inte in. Jag vill inte förstå att vi inte får dig tillbaka, för det är det enda jag önskar. Det är vad jag vill mest av allt, ha min bästa vän tillbaka. Jag vet att jag aldrig får det, jag vet att döden inte går att ta tillbaka, det går inte att få ogjort. Men någonstans hoppas man att allting är en mardröm, att jag snart vaknar och du är hemma igen.

 

Så ännu en gång, nyper jag mig själv i armen, inser att jag inte vaknar idag heller.
Dags att tända hjärtats ljus bredvid allt som finns kvar av henne, hennes bild, hennes urna, hennes halsband och gosedjur.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag kommer nog aldrig bli hel igen.