Magnefiq I'll Be There

 

Åtta månader passerade igår. Åtta hemska månader har redan gått utan mitt hjärta i livet.

Tiden har gått så fort, det känns ännu som igår. Det har varit många tårar, funderingar och ångest under dessa månader.

 

Vissa mörka minnesbilder kommer aldrig försvinna. Minnena av första allergibeskedet, minnena av hennes gnällande och vandrande både dagar och nätter. Bilderna av då vi hittade henne blodig på mornarna av klådan och ögonen som var igenkletade. Sorgen i hennes ögon när hon inte orkade leka, när hon inte ville äta. Minnet av slaget i magen av dödsdomen att ingenting återstod att göra. Tystnaden som blev då hon drog sitt sista djupa andetag. Bilden av henne liggandes livlös i husses famn på golvet.
Det är minnen som aldrig kommer blekna.

I Måndags, besökte jag Djursjukhuset i Gammelstad igen. Då med Maria och Molly för att Molly hade en trasig tand. Det var med en klump i magen jag gick in genom dörren. Det var med ångest i hjärtat jag satt i väntrummet.

Att se veterinären som var med oss i den stund då min bästa vän dog.

Att se dörren till rummet där min bästa vän tog sitt sista andetag i husses famn.

 

Idag lyser ditt ljus min älskade. Ljuset som står på din hylla, bredvid ditt porträtt och din urna.

Så du kan se var du hör hemma. Så du kan se att vi tänker på dig, att vi saknar dig.

 

Jag ska starta upp min gamla dator någon dag. För att få fram alla bilder jag har utav dig. Skicka in dom för framkallning så jag kan färdigställa ditt album. Bränna ut alla bilder på skivor, en kopia åt mig och en åt Andreas. Ifall någonting skulle hända med datorerna vill jag veta att jag ändå har alla bilder kvar. Om vi separerar, vill jag att vi båda har varsin kopia.

 

Tvåhundratrettionio dagar sedan du, min största lycka i livet, blev min största sorg.

 

Vi gick mot vinterhalvåret då du lämnade oss, och det var inte långt kvar tills den första snön låg på marken. I dagsläget har hela vintern passerat, och snön har kommit och täckt hela din gamla värld och nu i princip försvunnit. Nu går vi emot sommaren. Våran första sommar utan dig.

 

Jag är glad över att vi förra sommaren var beredda på att det skulle bli din sista.

Jag är glad för att vi levde för dig den där sista sommaren.

Jag är glad att vi åkte hem ifrån semestern då du inte hade det bra.

Jag är glad att vi åkte hem så vi hann göra alla de saker du älskade de sista veckorna av sommar, sol och dig.

Jag är glad att vi ägnade tiden vi hade kvar till att busa, mysa, bada och träffa alla dina hundkompisar.

 

 

Det kommer bli en konstig sommar. Utan att ha Andreas hemma. Utan att ha dig. Men vi kommer ta oss igen den, likväl som vi tagit oss igenom vintern. Visst kommer vi det, hjärtat?

Vi kommer ta oss igenom den, starkare än någonsin.

 

Jag vet, att någonstans lever du i en bättre värld. Du har det bra nu. Du mår bra nu. Och jag vet, att vi gjorde det enda rätta som återstod. Även om jag har ett stort hål inom mig. Även om ensamheten skär inom mig, och hjärtat bultar så det gör ont av att tänka på att du aldrig kommer hem igen.

Det har snart gått åtta månader sedan mitt hjärta gick i tusen bitar och varenda andetag blev en kamp.
Det har snart gått åtta månader och jag saknar dig ännu så att jag vissa dagar kan gå sönder.
Det har snart gått åtta månader men jag minns ännu sorgen som ett slag i magen.

Det var du och jag mot världen och nu står jag ensam kvar mitt i kriget.

Slagen till marken av beskedet att min bästa vän måste dö och vi måste vara liemannen.

Jag saknar dig något så fruktansvärt.