Magnefiq I'll Be There

Det regnar ute idag mitt hjärta. Jag hoppas det inte regnar där du är, för du tyckte inte om att gå ut i regn. Bada och duscha var inga problem, men regn, nej det var ingen hitt.

 

Jag börjar jobba klockan 16 idag. Jag har inte ens lämnat sängen ännu. Varför? Jag har ingen anledning att göra det. Ska jag ingenstans, eller ingen ska komma förbi, varför ska jag då kliva upp före kråkorna. När du var här så hade jag en anledning att kliva upp för någon ville att jag skulle vakna. När du var här så var det mysigt att ligga i sängen och se film en hel dag när det regnade. 

 

Nu spelar ingenting någon roll längre.

 

Imorgon har det gått två veckor och det känns som en evighet. Det känns så länge sen jag kramade dig för sista gången. Det känns som en evighet sen vi gick ut till bilen med ett tomt koppel och du blev lämnad kvar i rummet på Djursjukhuset. Det känns som en evighet sen vi sa farväl.

 

Det känns som en evighet sen jag förlorade min bästa vän, mitt hjärta, mitt allt.

Det har idag gått en vecka sedan du fick somna in min älskade vovve. En vecka sedan du fick fly hemskheterna med sjukdomen och medicinerna för att för evigt få busa med dina syskon igen. Jag hoppas du har det bra i himlen lilla hjärtat. 

 

Här hemma är det allt annat än bra. Det har varit en vecka med obeskrivlig sorg och saknad. Den har fyllts med tårar och ångest. Tomheten och tystnaden genomsyrar allting vi gör. Varesig vi är borta eller hemma, ensamna eller bland folk. Hålet finns där, en plats är alltid tom, det är alltid någon som saknas. 

 

Första dygnen räknade jag timmarna utan dig. Nu räknar vi dagar, snart veckor. Alla dina saker är ännu framme förutom matskålarna. Jag tog bort dom för jag var så nära att fylla dom. Vi har satt upp en till hylla där alla dina mjukisdjur sitter, har du sett den? Och på den andra har vi en bild på dig där din urna även ska stå.

Vi har satt ljus bredvid också. Ett ljus som alltid brinner när vi är hemma. Jag tänder det direkt när jag vaknar på morgonen och det får brinna hela tiden. Det ska alltid brinna för dig, så du vet var du hör hemma. 

 

Saknaden är obeskrivlig och det gör så ont att somna på kvällarna. För man vet att när man vaknar nästa dag, är det till ännu en dag då du inte kommer hem. Jag önskar så innerligt att du kunde komma hem igen. Men jag vet att det är omöjligt, att vi aldrig kommer att ses igen. Jag vill så gärna goa dig igen, mötas av dig i dörren när jag kommer hem. Jag önskar så innerligt att du låg bakom mina ben när jag slår upp ögonen på morgonen efter ännu en natt med för lite sömn. 

 

Alla säger att livet går vidare. Och det måste det väl göra. Men ont kommer det alltid göra, sakna dig kommer jag alltid göra. Gå vidare är ingenting jag tänker stressa med. Sorgen får ta den tid det tar, men visst det känns inte lika hemskt längre. Man börjar sakta men säkert vänja sig, men Att det ännu är hemskt, det kommer vi inte ifrån. 

 

Folk säger att du bara var en hund. Men du var så mycket mer för mig, för oss. Du var min bästa vän, min bebis, min andra halva, min vapendragare i vått och torrt. Du gick alltid vi min sida, vars jag än var. Att du helt plötsligt inte längre kommer hem är hemskt. Jag väntar ännu på dig, och jag hoppas du väntar där i himlen tills min dag kommer. Då ska vi mysa och leka som aldrig förr mitt älskade hjärta. 

 

Jag saknar dig Akira, varje minut av dagen saknar jag dig. Det gör så fruktansvärt ont att vara hemma och veta att du aldrig kommer tillbaka. Aldrig mera får vi leka, aldrig mer kommer du krypa upp i soffan eller studsa upp i sängen. 

 

Allra finaste bästa vän, jag älskar dig tills hjärtat säger stopp.

Jag kommer sakna dig varenda dag, tills dagarna tar slut.

Fredag den 14:e September 2012. 

 

Den värsta dagen i mitt liv. Den dag jag tre år och elva dagar tidigare aldrig hade kunnat förutspå skulle komma så tidigt. Vi skulle säga farväl till den finaste födelsedagspresenten jag någonsin fått, farväl till min absolut bästa vän. 

 

Vi klev upp tidigt för att hinna med så mycket som möjligt. Akira fick älgkött och ris till frukost. Det var dags för bus och vi bestämde att roligast har hon genom att busa med en annan hund. Så vi tog bilen ut till Nyborg så hon fick leka med Nova. Vi var där före klockan slagit tio. Andreas filmade lite mer och några fler bilder togs. Nova och Akira hade så roligt så. De tuggade på varandra, jagade varandra och busade med bollar och en pinne de hittade. 

 

Kring ett-tiden begav vi oss därifrån för att hinna hem en sväng innan det var dags att åka mot Djursjukhuset. Vi hämtade några av hennes filtar och hennes mjukishund. Hon bäddade ner sig så mysigt i baksätet, helt slut efter all lek. Hon sov hela vägen till Gammelstad i princip. Sov gjorde hon mycket sista dagarna. Med dubbel rekommenderad dos cortison blev hon väldigt trött, men hon slapp klådan och problemen i ögonen ssta dagarna i livet och det var huvudsaken. Hon fick ha det bra. 

 

Strax före tre var vi framme och det enda jag ville var att åka hem igen. Vi fick vårat rum, en sköterska och en veterinär. Akira vart rätt stressad då sköterskan var ny och sprang in och ut ur rummet samt stack kanylen fel så hon fick göra om det vilket gjorde Akira rädd. Det var fruktansvärt att se henne rädd men för dåsig av lugnandet för att orka reagera som hon ville. 

 

Hon kröp upp i Andreas famn för trygghet och det var även där hon fick somna in.

16.07 tog hon sitt sista andetag, den 14:e September 2012. 

 

Vi försökte göra Akiras sista dagar till fina dagar. Göra de saker hon tyckte bäst om. 

 

Måndagen den 10:e spenderade hon dagen med Ingrid här hemma medans jag var på jobbet. När sedan jag och Andreas kommit hem åkte vi till Akiras paradis - Bodträskby. Där får hon springa omkring som hon vill ute och inne med alla sina vovvekompisar. Hon var så glad där hon for omkring med alla vännerna. 

 

Tisdag hade vi en mysdag och jag tog ledigt. Ingrid var här under dagen också och när Andreas kom hem ifrån jobbet beställde vi pizza och Akira tyckte kanterna var supersmarriga. Senare på kvällen åkte jag och Sofie och kastade boll med Akira innan vi åkte ut till Nyborg med Andreas. 

 

Onsdag den 12:e. Andreas kom hem efter lunch redan. Vi lekte hela dagen, med bollen, med mamma Nova. Sen gjorde vi även tassavtryck i gips. Men vi gjorde bara ett så vi bestämde oss för att göra fler dagen efter. Vi var även och hämtade älgben i Nyborg och kokade så Akira fick äta älg och ris till middag - mums tyckte hon!

 

Torsdagen var den värsta men samtidigt bästa dagen. Den var bra på så vis att vi gjorde allt möjligt skoj, men det var väldigt stressigt och jobbigt när folk i vår närhet skulle säga hej då åt min bästa vän. Vi började dagen med att åka och leka i Nyborg med mamma Nova. Solen sken och de hade det så himla roligt. Sen åkte vi upp till Kalix och hälsade på min mamma så hon fick säga hej då. Plockade upp Ingrid och for på fotograferingsuppdrag. Bilderna blev visst fina, men jag har inte fått se dom ännu så jag får väl lita på att det stämmer. 

Akira fick välja middag så hon valde hamburgare. Så hon fick en hamburgare med bröd och lite dressing och en näve strips. Lyckan var gjord! Under kvällen kom Johan och Maria förbi, och Emma såklart. Emma hade med sig ett grisöra och denniskorv till Akira så de åt och åt. Akira hon knyckte varenda korv Emma tänkte tugga i sig. 

Senare gjorde vi fler tassavtryck i gips samt med fingerfärg på papper, de blev helt okej. Resten av kvällen hade vi soffmys, gosades och åt några ostbågar. 

Nu är det bestämt. Jag har gjort det värsta jag kunde tänka mig. Bokat en tid för att säga hej då till min bästa vän. På Fredag spelar ingenting längre någon roll. Då åker min bästa vän till Nangijala och ett evigt busande med systrar och bror.

 

Kampen är över och vi gick förlorande ur den. Jag lovade dyrt och heligt att ingenting skulle få komma emellan oss. Inte ens det faktum att hon vart sjuk. Jag lovade att vi skulle rädda hennes liv. Det löftet gick i tusen bitar, även om nu ingen kan klandra oss att vi inte har försökt, för det har vi gjort.

Men nu är hennes resa över och hon ska inte få måsta ta fler prover, äta fler mediciner. Hon ska aldrig mer behöva klia sig sårig, blodig. Hon ska aldrig mer behöva gå på någon speciell diet. Hon ska för evigt få ha det bra.

 

Jag har aldrig haft sån ångest i hela mitt liv och hela jag skakar. Vi fick inte ens 3 år med henne. Någonting som skulle ha blivit 7-9 år, blev inte ens 3. Hon hann fylla 3 år, men vi hann inte få rå om henne i 3 år.

 

Vi har i alla fall bestämt att hon ska inte behöva vara ensam någonting den här veckan. Så idag, ska hon vara med moster Ingrid medans jag jobbar fem timmar. Imorgon går jag förmiddag, och får jag inte bytt det passet så får hon vara med Ingrid då också. På Torsdag, skulle Andreas nog vara ledig hela dagen.

 

Jag är så ledsen mitt hjärta. Att det skulle bli såhär. Att vi måste stå med ditt liv i våra händer och bestämma över ditt öde. Vi är liemannen och vi bestämmer att du inte får leva med oss längre. Det är för din egen skull, men det känns ändå så fel. Det är helt åt helvete fel.

 

Jag kommer aldrig någonsin bli hel igen. Jag kommer aldrig lära mig att leva utan dig.

Fredag den 7 September idag. En dag närmare den hemska dagen. 

 

Cortisonet börjar verkligen göra sitt på lilljärtat. Hungern är ett faktum. Den här veckan har hon käkat servetter, kryddpåsar och i eftermiddag en påse godis. Alltid ska det vara nåt.

 

I övrigt är det samma visa som vanligt. Ögonen, klådan, det är oförändrat,

 

Korten och förstoringarna jag har beställt kom idag med posten. De flesta blev riktigt fina, förstoringarna var perfekta. Vi har även varit och köpt bilden Patrik ritat av henne. Så nu måste vi inhandla ramara till detta. Till fotona har jag köpt ett fotoalbum så det ska jag påbörja. Sen ska jag tömma min gammeldator på bilder så vi får framkallat bilderna sen hon var liten. 

 

 

Sen dagen vi fick se sanningen i vitögat och inse att min bästa vän inte kommer få stanna hos oss har jag funderat över allt man kan göra för att bevara så stor del av henne som möjligt. För att kunna minnas henne så bra som möjligt, så länge som möjligt. Jag vill ha min bästa vän med mig, alltid.

 

Vi har köpt gips för att kunna göra gipsavgjutningar av hennes tassavtryck. Igår beställde jag 109 vanliga fotografier och två förstoringar, ska även skicka in framkallning av bilder från min gamla dator. Där ligger bilderna sen hon var liten, sen första dagen. Vi har även nästan kommit fram till vilken urna hon ska få, och beslutat att vi säger hej då på Djursjukhuset istället för i Kalix. Det känns bättre att hon kremeras på plats än att hon ska skickas enda till Piteå.

 

Igår, fick jag även se det finaste jag kan få i minnesväg - en handritad blyertsteckning av Akira. Det är verkligen en exakt bild av henne, att hon ser ut som hon verkligen är på just den bilden gör inte saken sämre. Lugn och fridfull, Akira i ett nötskal. Jag blev så glad när jag såg att Patrik "snott" en bild på henne och börjat rita av den. Jag sa åt Andreas att jag ska ha den, no matter what. Han kan säga ett pris, vilket som helst, jag ska köpa den av honom ändå. Han svarade "Givetvis, när han är klar med den så köper vi den. Det får kosta vad det vill." 

 

Jag kan ännu inte förlika mig med tanken att vakna på morgonen utan att höra hennes tassande här hemma. Eller att ligga i soffan utan att hon kommer och tränger ner sig bakom en. Att komma hem och soffkuddarna är där man lämnat dom och inte ihopmosade av att kompis legat på dom överallt. 

 

Du kommer alltid vara den finaste födelsedagspresenten jag någonsin fått. Du kommer alltid vara min bästa vän.

Jag kommer aldrig att glömma dig. 

Akira har haft en toppenbra födelsedag. Det känns hemskt, att nästa år, så finns hon inte. Då har vi ingen att skämma bort sådär extra mycket den här dagen.

Men idag, har i alla fall varit en bra Akira-dag. Hon har fått äta en lövstek till middag som husse stekte. Ja, vi fuskar med maten då och då nu sista veckorna trots allergin. Vi vill inte att hon ska tvingas leva på torrfoder, lactulos och fiskolja sista tiden enbart. Sen har vi varit och lekt och busat med bollarna, och en lekstund med mamma Nova tog vi oss också för. Så nu sover hon så gott i soffan bredvid husse som slocknat framför TV:n.

 

Nu ska jag väcka mina hjärtan så vi kan flytta oss till sängen. Ja, sista veckorna har hon även fått sova i sängen. Man måste få bli bortskämd när man är sjuk. Att matte sen blir sjuk på grund av det, det gör ingenting. Det är det värt.

 

Idag fyller Akira och hennes syskon tre år. Det blir hennes sista födelsedag, det vet vi alla. 

 

Dagsformen. En tablett medrol om dagen, malaseb på tassar. Ögonen är slemmiga. Hon har tappat päls lite överallt där nässelutslagen varit, så hon är prickig, Fläcki' är hennes nya namn. Hon kliar sig ännu, en del dagar mer, en del mindre. Såren som inte läker, är ännu inte läkta och de blir inte färre.

 

Vi misstänker även att ännu en av cortisonets baksidor har bärjat visa aisg: ökad hunger. Två gånger har hon nu länsat det vi haft på soffbordet. Hon har aldrig rört saker där, ätbara sådana, ens som valp.

Det var tio dagar av oro och ledsamhet. Vad skulle proverna visa, skulle de visa någonting alls? 

 

Tio dagar gick och beskedet kom - inga utslag. Allergin fortfarande ett olöst mysterium. 

 

Pang slog det ner oss i backen. Nu kan de inte göra mer, nu är det över. Kampen, veterinärbesöken, allting är slut. Nu spelar ingenting längre någon roll. 

 

Juli började lida mot sitt slut. Akiras dos med en tablett medrol om dagen, hjälpte inte helt. Hon hade återigen börjat klia sig sårig, hon tuggade på tassarna. Vi började också sakta men säkert märka av cortisonets baksida - såren hon kliar, vill inte läka. 

 

Vi bokade en ny tid i slutet av Juli. Nya hudprover togs. Ännu en gång, hade hon dragit på sig en kraftig svamp och bakterieinfektion i huden. Återigen var det duschning med malaseb som gäller. 

 

Vi fick också det slutgiltiga beskedet, Akiras immunförsvar har börjat svika vilket gör att allergin sakta men säkert blir värre, sårläkningen har börjat ge vika vilket kommer göra henne mer mottaglig för hudinfektioner. Dosen cortison hon håller sig bra på, två tabletter om dagen, är ingenting hon kan gå på länge för att inte biverkningarna ska bli fler eller kroppen ta mer stryk. Så hennes sista tio dagar i livet ungefär, kan vi ge henne två tabletter. Dubbel rekommenderad dos.

 

 

Det var dags att förbereda sig på att ta farväl. Sedan den dagen har dagarna var ett mörker, en bottenlös avgrund. Vi vet att vi måste ta beslutet men det är inte taget ännu, men preliminärt dröjer det tre veckor till innan det är dags att ta farväl. 

 

Jag kan inte se ett slut. Jag kan inte tänka mig att vakna upp dagen det är dags, åka till veterinären och vara med när min bästa vän tar sina sista andetag. Jag kan verkligen inte på något sätt förlika mig med tanken. Tänk att det skulle bli såhär, att det skulle gå så fel.

 

Förlåt mitt älskade hjärta. Jag lovade dig att vi skulle rädda dig, att vi skulle göra dig frisk. Makten ligger inte hos oss längre, och vi kommer förlora dig. Jag kommer aldrig bli hel igen, och jag kommer alltid, alltid att sakna dig.

Blodprovet togs i början på Juli. På pollen och kvalster. Gav det utslag skulle det skickas utomlands för att få reda på exakt vilken typ av pollen/kvalster hon inte tål. Vi kunde då få ett vaccin som skulle rädda hennes liv. 

 

Det slutgiltiga slaget i magen kom innan hemgången den dagen. Visar inte det här provet någonting, kan de inte göra mer. Då är det att hitta en fungerande dos av cortison tills vi känner att det är dags att ta farväl. 

 

Vi åkte hem med dosen 1 tablett medrol, och en sorg som aldrig varit större.

 

Våren 2012 börjar och allergiutredningen på min bästa vän sätter fart. Vi får åka in för ett pricktest för att se vad hon är allergisk mot. Det tas 28 olika prover. Alla visar negativt, alltså inga utslag. 

 

Akira testades även för demodex och furonkulos i tassarna, men inget av det gav någonting. 

 

Vi får åka hem, med klumpen i magen och ännu mera cortison, medrol denna gång, antihistaminer och örondroppar. Antihistaminer och örondroppar gav vi hon bara under tre veckor. Antihistaminerna gjorde ingen skillnad, och örondropparna gav vi tills öronen var bra och nu har vi dom vid behov. 

 

Vi fick för första gången det riktiga slaget i magen. Att vi bestämmer hur länge vi vill medicinera henne, vi bestämmer om vi inte vill fortsätta längre.

 

Medrolen gav vi 1/2 tablett av vilket inte fungerade. Vi höjde till 1 tablett. Fungerade sisådär. Ett tag. I slutet på Juni blev hon tvärdålig. Nässelutslagen var överallt på vårat lilla hjärta, hon tuggade på tassarna, kliade sig sårig över hela kroppen. 

 

Jag kontaktade Gammelstad igen, med gråten i halsen och frågade om dom inte kunde ta ett blodprov för att se vad hon inte tål. Det var rätt uppenbart, trodde vi, att gräs var en stor bov då hon blev extremt prickig efter att ha varit ute. Givetvis fick jag till svar, blodprovet skulle tas och vi skulle höja medrolen tillfälligt, fem dagar, till 2 tabletter/dygn.

 

 

De 14 dagarna gick och Akiras ögon var jättefina. Behandlingen togs bort och nu var det bara att vänta. Varje morgon när man vaknade var det med en klump i magen man lämnade sovrummet och gick ut till Akira för att se om ögonproblemen kommit tillbaka. Det gjorde det, såklart. Efter två-tre dagar var det tjocka slemmet tillbaka och det var som om vi aldrig behandlat henne. 

 

Vi gjorde som ögonveterinären sagt och bokade en ny tid i Gammelstad. Denna gång bokade dom in oss hos chefsveterinären Maria. 

 

Med en enorm sten i hjärtat begav vi oss i slutet på Januari 2012 till djursjukhuset. Där fick vi direkt det besked jag oroat mig för - Akira var deffenetivt allergisk mot någonting. Hon kunde se det på hennes öron, tassar, de svällda körtlarna och klådan som vid det här laget blivit hemsk. Hon vaknade om nätterna för att det kliade, vaknade, vandrade, kliade. 

 

Steg ett blev såklart att testa henne för foderallergi. Plus ge cortison några dagar. Så med ett nytt foder, royal canins anallergenic, malasebschampoo för att hon fått svamp och bakterieinfektioner i huden, örondroppar med cortison, och en burk prednisolon åkte vi hem. Åtta veckor stenhård diet, återbesök efter fyra. 

 

Fyra veckor gick och vi åkte återigen till Maria på Djursjukhuset. Klådan var dämpad men inte helt bra, så vi fortsatte med den strikta dieten de sista fyra veckorna av prövotiden. Malaseb kunde vi sluta med, så även cortisonet. 

 

Ytterligare fyra veckor senare var det återbesök. Dieten hade varit bra och gett resultat. Dock inte de resultat vi hoppats på. Efter en provokation som vi bara gjorde några dagar konstaterades att hon var foderallergisk, men någonting mer reagerade hon på då hon ännu hade klådan.

 

Maria sa för första gången att Akira var atopisk. Atopisk dermatit.

 

Våren och sommaren 2011 passerar. Ingenting vi såhär i efterhand tänkt tillbaka på utmärkte sig under den här tiden. Hösten kom och tvåårsdagen. 

 

Kort därefter, börjar nya bekymret. Akiras ögon. Lite försiktigt i ena ögat börjar det samlas slem. Vitt och tjockt. Jämnförbart med äggvita ungefär. Vi tog bort det, då vi tänkte att det var sömn. Eftersom det första tiden bara kom på morgonen.

 

Hösten och början på vintern 2011 gick och problemet blev ett problem och vi insåg att någonting inte stämde i ögonen heller. Slemmet blev tjockare, mängden ökade, kom i bägge ögonen och vi fick ta bort det flera gånger om dagen. Plus att hon nu börjat klia sig.

 

Sakta men säkert hade klådan smygit sig in någonstans. Hon började kring huvudet och ögonen, sedan kom även klådan i ljumskar och armhålor. Vipps hade hon kliat sig sårig.

 

På grund av flertalet missar med andra händelser av veterinärerna här hemma beslutade vi oss för att kontakta Djursjukhuset i Gammelstad. 

 

Sagt och gjort och alldeles i början av Januari 2012 börjar den längsta perioden av oro jag varit med om. Första besöket i Gammelstad hos ögonspecialisten. 

 

Det togs vätskeprover i hennes ögon och de var inte för torra. Inte heller var det ögoninflammation. Vi fick med oss en droppsalva hem som vi skulle ge i 14 dagar. Kom det tillbaka, skulle vi göra detsamma. 

 

För hon visade vissa smärre tecken på allergi, såsom svällda lymfkörtlar, klåda o.s.v.

 

Vi gjorde även HD/ED röntgen en av svängarna på Djursjukhuset. Även det svaret var ett slag i magen.
HD: C & D
ED: 1

Sensommar 2010. Akira skulle fylla ett år. Vi började märka att hennes öron inte riktigt såg ut som de skulle. De var illröda, och började eftersom bli skrovliga och förtjockade. Så kallad elefanthud har vi fått höra såhär i efterhand.

 

Maria, uppfödaren, hjälpte oss kolla efter tecken på öroninflammation, men det visade inget. Någonting var det ju uppenbarligen dock som var fel. 

 

Andreas åkte till veterinärerna här i Kalix för att ge henne sitt ettårsvaccin. Han passade då på att påpeka och fråga angående hennes konstiga öron. Hon tittade lite snabbt och konstaterade att hon hade torra örsnibbar. Han fick en salva med sig hem i provförpackning. Och rådet att vi lika gärna kunde smörja helosansalva. Ingenting med öronen dokumenterades denna gång.

 

Början av 2011. Problemen i öronen växlade under vintern, vi tog dock kylan som ett tecken då kyla torkar ut. Början av året får hon öroninflammation och behandlas mot det och blir bra. Tillfälligt.

 

I efterhand, har vi nu fått veta, att elefanthud och öroninflammation ses som ett första tecken på allergi.

 

3:e September 2009 föddes tio små varelser. En av dom skulle bli min bästa vän - Akira. Hon var minst av alla valparna, rymdes precis i min handflata två dagar gammal. Jag var med att välja kennelnamnet, Magnefiq I'll Be There - ett namn hon levt upp till helt och hållet.

 

29:e Oktober 2009, var den bästa dagen i mitt liv. Den dag vi fick ta med henne hem. Nog för att vi träffat henne flera dagar i veckan under hennes första åtta veckor i livet så var det helt annat att ta med henne hem. Nu var hon vår, nu skulle hon vara med oss - alltid. Vi hade inte berättat åt någon annan att vi skulle köpa henne. Men alla älskade henne från första ögonblicket. 

 

Det var min största lycka i livet, jag hade alltid drömt om en hund och nu var hon äntligen hemma. Hon följde oss överallt. Var vi hemma i soffan, låg hon bredvid. Åkte vi till vänner, så tog det inte lång tid innan hon var en självklar del av besökarna. Det var inga tvivel om att hon skulle vara med på allt vi gjorde. I vått och torrt följde hon oss, var som helst.

 

Tio fullt friska valpar föddes. Imorgon är min stora tjej tre år. Eller idag, tekniskt sett. 

"Jag ska vara en av de farligaste hundarna tydligen. Jag är en renrasig Amerikansk staffordshire terrier.

 

 

 

 

 

En kamphund är en hund som hamnat i fel händer och blivit tränad till att göra något den tror är rätt, För att ni lärt dem det. Vi är människans bästa vän. Ändå sviker ni vår blinda tillit och vår villkorslösa kärlek. Ni gör oss till något vi inte är, bara för att ni kan. Bara för att ni har makten att göra det."

 

 

 

2009-09-03

U: Lievories Edition Febo E: Chania