Magnefiq I'll Be There

 

 

Trettiofem dagar senare och det gör ännu lika ont. Saknaden är obeskrivlig och jag kan verkligen inte se något slut på sorgen och saknaden. Fem veckor utan min allra bästa vän. Jag hoppas du förstår hur högt vi älskade dig, hur mycket vi saknar dig, och hur mycket vi var redo att offra för dig bara det hade gjort någon skillnad.

Jag brukar fundera ibland, över om det hade gjort någon skillnad om vi tagit ledigt från jobben och satt oss i bilen för att köra de drygt 100 milen ner till Strömsholm Djursjukhus. Om hon hade fått ett bra liv trots alla de mediciner hon hade varit tvungen att äta. Tänk om de hade hjälpt henne, om hon hade fått leva vidare. Om de hade gjort henne bra, trots alla de komplikationer som hade börjat komma. Trots att hon blivit svag och trött. Hon kanske hade kunnat bli så pass frisk att hon hade kunnat få stanna hos oss.

 

Jag grubblar mig gråhårig.

 

Men jag lovar dig älskling, jag ska aldrig glömma dig. Bilderna av dig ska alltid hänga uppe, ditt ljus ska alltid vara tänt och minnena av dig kommer jag alltid hålla närmast hjärtat.

 

Om andra bara kunde förstå hur ont det gör. Hur man kan sakna en varelse så oerhört som jag gör. Men det är så tomt här hemma utan dig kompis. Tyst och tomt. Vi har ännu kvar dina saker framme, ser du det? Vi har inte glömt dig, gått vidare. Din bädd står ännu på golvet med dina filtar och ditt tuggben. Dina koppel och halsband hänger ännu med flytvästen på dina krokar.

Vi måste ta bort dom en dag. Men inte idag, inte imorgon. Ännu gör allting för ont, ännu är allting för skört.

Jag hoppas bara du förlåter oss den dag vi ses igen i himlen hjärtat, att du förstod varför vi släppte taget om dig och lät dig åka till Alice på andra sidan regnbågen. Det var för din skull, för att du skulle slippa all klåda, alla sår, mediciner och alla duschbehandlingar.