Magnefiq I'll Be There

12:e November.
Första snön har fallit, och försvunnit flera gånger om. Ser du det hjärtat? Jag sa åt husse din när de absolut första snöflingorna dalade ner ifrån himlen, att idag hade du varit lycklig här nere med oss. Du som älskade att busa i snön, även fast du var rätt frusen av dig.

 

Vi har firat min 22:a födelsedag. Jag grinade halva dagen, för det första jag tänkte på när jag vaknade var dig.

Att tre år tidigare hade jag aldrig varit lyckligare än jag var den födelsedagen. Men i år, var ingenting roligt.

 

På Onsdag har det gått två månader, 61 dagar, utan dig. Jag saknar dig något så fruktansvärt. Men vi lever vidare trots allt. Allting går vidare, fast tiden står stilla här hemma. Vi har packat ihop dina saker nu. Fast de står ännu i hallen för förrådet är fullt, så vi ska städa där innan vi bär ner dina saker. Det var hemskt ska du veta. Med tårarna rinnandes packade jag ihop dina filtar, dina bollar och sist av allt tog jag bort dina halsband och koppel och dina två egna krokar.

Jag har bokat en tatueringstid nu också. Så den 11:e December ska jag göra ditt tassavtryck och ditt namn på min högra arm.

Då är du alltid vid min sida kompis. Som det ska vara. Där jag är, är du.

Om du bara kunde komma hem, skulle jag offra allting i hela världen.
Om någon bara kunde förstå hur ont saknaden gör i hjärtat.