Magnefiq I'll Be There

Sju månader och tre dagar. 215 dagar. Så länge är det sedan den 14:e September. Dagen mitt hjärta gick sönder och livet stannade av. 

 

Tänk om vi vetat det vi vet idag den 29:e Oktober 2009, dagen du var åtta veckor gammal. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi tre år senare skulle måsta ta farväl. Det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle förlora henne så snart. Att döden skulle vänta runt hörnet var så långsökt att man inte ens tänkt tanken. 

 

De flesta tycker nog att det räcker snart. Att jag borde ha släppt taget och gått vidare. Jag försöker varenda dag att inte ångra mig, att glömma allt det fruktansvärda. Att glömma den mörkaste dagen och hur det värkte i hela kroppen när vi lämnade djursjukhuset utan min bästavän. Det går inte. 

 

Jag önskar så innerligt att jag sluppit det här. Jag bannar mig själv för att vi fick en sjuk hund. Vad har vi egentligen gjort för att förtjäna det? Jag önskar inte mina värsta fiender samma lidande. 

 

Känslan när luften gick ur mig och mitt hjärta krossades går inte att beskriva. Smärtan i den stunden vill jag aldrig mer uppleva, den går inte att beskriva.

 

Hon var min absolut bästa vän. Hon var mitt barn, min familj. Min käraste ägodel och den varelse jag skulle offrat allt för, jag hade gått genom eld, över lik. Min största glädje i livet, för jag har aldrig varit så glad som den dag vi fick ta med henne hem, då var hon min. Mitt hjärta var hennes, och hennes hjärta var mitt. Hon var mitt allt och nu har jag ingenting kvar, för allting är förlorat. 

 

Jag kan inte beskriva vad hon betydde, hur ont det gjorde att se henne dö. Att se när hon tog sitt sista andetag och aldrig mer skulle vakna. Att gå ut genom dörren hemma och åka iväg med vetskapen att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen. Att sitta utanför djursjukhuset med tårarna rinnandes och säga åt Andreas att jag inte vill det här, jag vill åka hem. Att lämna djursjukhuset kippandes efter luft och min bästa vän för evigt sovande, på en lurvig grå filt. Smärtan att komma hem till alla hennes saker och tystnanden som gick att ta på. 

 

Jag älskade dig högst av allt, mer än livet.

Jag kommer aldrig glömma smärtan när hjärtat gick i tusen bitar.

Jag kommer sakna dig tills vi ses igen.