Magnefiq I'll Be There

Fyra månader har gått om en timma och tjugo minuter. Fyra månader av tomhet, sorg och saknad. Sedan den 14:e September har ingenting varit rätt.

Allting har varit upp och ner och det finns konstant ett tomrum som ingen och ingenting kan fylla upp. Jag som aldrig kunde se den dagen komma, då jag skulle förlora min finaste vän, och nu har det redan gått fyra månader.

 

Filmen från allt bus dagarna innan, dagen innan och från den 14:e har vi ännu inte spelat upp. Andreas vill inte se på den, och inte jag heller. Kameran är orörd sedan förmiddagen den 14:e. Vi har inte sett på bilderna som fotades.

 

Våran saga tog slut min älskade. Kampen var över och vi förlorade slaget om ditt liv. En bit av mitt hjärta kommer alltid vara tomt och nattsvart.
Du slutade andas, och i det ögonblicket började jag kippa efter varenda andetag. Varje ensam minut här hemma är en kamp mot tankarna, tårarna och tystnaden.

Jag försöker hålla mig sysselsatt under mina lediga dagar, men 10 timmar i en lägenhet är rätt svårt att fördriva ensam. Men några dagar i soffan framför tv:n blir det aldrig längre som vi brukade.