Magnefiq I'll Be There

Sex månadersdagen passerade med värk i hjärtat. Om två veckor har sju månader utan min vapendragare vid min sida.

 

Men på något sätt känns saker och ting sakta men säkert lättare. Det är inte med samma sorg i hjärtat man pratar om Akira, eller tänker på henne. Jag saknar henne, givetvis, varenda dag.

Hjärtat har fortfarande ett stort hål, ett tomrum som aldrig går att fylla igen. Men kanterna kring hålet är inte längre lika vassa. Kanterna börjar sakta men säkert läka ihop och kvar finns ett hål där min bästa vän en gång var.

 

Nu finns hon ite längre kvar hos oss, men jag kommer aldrig glömma henne. Och det är med en stolthet och glädje jag kan se ner på min högra arm. Det är inte längre med en klump i magen jag ser minnestatueringen av henne. Det är med sorg men ändå en glädje att jag fick henne från första början. Att hon var en del av mitt liv, vårat liv. 

 

Jag vet att du har det bättre på andra sidan regnbågen älskade lilla kompis. Även om du lämnat kvar en sorg inom mig som inte går att beskriva. Du slipper vara sjuk längre. Du slipper äta mediciner och duscha flera gånger i veckan. Du slipper vara trött.

 

Jag älskade dig från dag ett, och jag älskar dig ännu fast nu med ett längre avstånd. Du har det bra där uppe med Alice, Agda och "Farfar". Andreas brukar säga att hans pappa får ta hand om henne nu, att han skulle ha älskat henne som vi gjorde. 

 

Det börjar kännas någonstans inom mig att vi gjorde rätt. Vi tog den enda rätta vägen, även om det för stunden kändes helt åt helvete fel, så gjorde vi rätt. Vi hade ingen rättighet att fortsätta tvinga henne leva ett liv med mediciner. Vi hade rättigheten att ta hennes öde i våra händer och besluta att det var dags att låta henne gå. Vi gjorde rätt efter alla våra försök att få henne frisk. Det kan ingen klandra oss för. 

 

Det känns inte längre lika skuldsatt att vi inte har henne kvar. Det känns inte lika fel. För som sagt, så vet jag att det inte fanns något annat beslut att ta som hade varit lika rätt. Det var rätt att försöka så pass länge vi gjorde, vi försökte på alla sätt som fanns, provade alla möjligheter som gavs, men det hjälpte inte. Och då stod vi till slut med ett rätt beslut kvar. 

 

Jag hoppas bara att du förstod att vi gjorde det för din egen skull. Att du förstod hur älskad du var. Att du förstod hur hemskt det kändes för oss den regniga dagen då vi lät dig gå. Att ingenting har varit sig likt sen dess. 

Jag hoppas du förstår att jag kommer sakna dig tills dagarna tar slut och hjärtat säger stopp.

 

Vi ses i Nangiala älskade lilla du.