Magnefiq I'll Be There

Åtta månader passerade igår. Åtta hemska månader har redan gått utan mitt hjärta i livet.

Tiden har gått så fort, det känns ännu som igår. Det har varit många tårar, funderingar och ångest under dessa månader.

 

Vissa mörka minnesbilder kommer aldrig försvinna. Minnena av första allergibeskedet, minnena av hennes gnällande och vandrande både dagar och nätter. Bilderna av då vi hittade henne blodig på mornarna av klådan och ögonen som var igenkletade. Sorgen i hennes ögon när hon inte orkade leka, när hon inte ville äta. Minnet av slaget i magen av dödsdomen att ingenting återstod att göra. Tystnaden som blev då hon drog sitt sista djupa andetag. Bilden av henne liggandes livlös i husses famn på golvet.
Det är minnen som aldrig kommer blekna.

I Måndags, besökte jag Djursjukhuset i Gammelstad igen. Då med Maria och Molly för att Molly hade en trasig tand. Det var med en klump i magen jag gick in genom dörren. Det var med ångest i hjärtat jag satt i väntrummet.

Att se veterinären som var med oss i den stund då min bästa vän dog.

Att se dörren till rummet där min bästa vän tog sitt sista andetag i husses famn.

 

Idag lyser ditt ljus min älskade. Ljuset som står på din hylla, bredvid ditt porträtt och din urna.

Så du kan se var du hör hemma. Så du kan se att vi tänker på dig, att vi saknar dig.

 

Jag ska starta upp min gamla dator någon dag. För att få fram alla bilder jag har utav dig. Skicka in dom för framkallning så jag kan färdigställa ditt album. Bränna ut alla bilder på skivor, en kopia åt mig och en åt Andreas. Ifall någonting skulle hända med datorerna vill jag veta att jag ändå har alla bilder kvar. Om vi separerar, vill jag att vi båda har varsin kopia.